누가복음 24장 Svenska Karl XII:s Bibel (1703)

Svenska Karl XII:s Bibel (1703) · 스웨덴어 · 누가복음 (Luke) · 53절

🖍 이 판을 읽기 도구로 읽기 📖 무료성경

언어 판 책 장 대역 (나란히) 바로 가기

1 På den ena Sabbathen, ganska bittida om morgonen, kommo de till grafvena, bärande de välluktande krydder, som de tillredt hade; och några med dem.
2 Så funno de stenen afvältad ifrå grafvene;
3 Och gingo in, och funno intet Herrans Jesu lekamen.
4 Och det begaf sig att, då de derom bekymrade voro, si, så stodo när dem två män i skinande kläder.
5 Då vordo de förfärade, och slogo sin ansigte neder ät jordene. Då sade de till dem: Hvi söken I den lefvande ibland de döda?
6 Han är icke här, han är uppstånden; kommer ihåg, huru han sade eder, då han ännu var i Galileen,
7 Sägandes: Menniskones Son måste öfverantvardas i syndiga menniskors händer, och korsfästas; och uppstå på tredje dagen.
8 Och så begynte de komma ihåg hans ord;
9 Och gingo tillbaka ifrå grafvene, och badade detta allt dem ellofva, och allom dem androm.
10 Och det var Maria Magdalena, och Johanna, och Maria Jacobi, och andra som med dem voro, de detta sade till Apostlarna.
11 Och deras ord syntes för dem såsom galenskap; och de trodde dem intet.
12 Men Petrus stod upp, och lopp till grafvena; och då han lutade sig derin, fick lian se linkläden liggande allena; och gick sina färde, förundrandes vid sig sjelf hvad der skedt var.
13 Och si, två af dem gingo på samma dagen till en by, som låg vid sextio stadier vägs ifrå Jerusalem, benämnd Emaus.
14 Och de talade hvar med annan, om allt det som skedt var.
15 Och hände sig, då de talades vid, och befrågade hvarannan, nalkades ock Jesus, och gick med dem.
16 Men deras ögon voro förhållen, att de icke kände honom.
17 Då sade han till dem: Hvad är det för tal, som I hafven eder emellan, vid I gån, och ären bedröfvade?
18 Då svarade endera, som het Cleophas, och sade till honom: Ast du allena ibland främmande män i Jerusalem, som icke vet hvad der skedt är i dessa dagar?
19 Sade han till dem: Hvad? Sade do till honom: Om Jesu Nazareno, som var en Prophet, mägtig både i gerningar och ord, för Gudi, och allo folkena;
20 Och huruledes de öfverste Presterna, och våre förmän, öfverantvardade honom i dödsens fördömelse, och korsfäste honom.
21 Men vi hoppades, att han skulle vara den som förlossa skulle Israel; och öfver allt detta är nu tredje dagen, sedan det skedde.
22 Och några qvinnor af våra hafva förskräckt oss, de der bittida om morgonen hade kommit till grafvena;
23 Och då de icke funno hans lekamen, kommo de, och sade, att de ock Änglasyn sett hade, hvilke sagt hade att han lefver.
24 Och någre af dem, som med oss voro, gingo bort till grafven, och funno såsom qvinnorna sagt hade; men honom funno de intet.
25 Då sade han till dem: O! I galne, och senhjertade till att tro, uti allt det som Propheterna sagt hafva.
26 Skulle icke Christus sådant lida, och sedan ingå uti sin härlighet?
27 Och han begynte på Mose, och alla Propheterna, och gjorde uttydelse för dem i alla Skrifter, som voro om honom.
28 Och de begynte nalkas intill byn, dit de ville; och han läts som han ville gå längre fram.
29 Och de nödgade honom, sägande: Blif när oss; ty det lider åt aftonen, och dagen är förtiden. Och så gick han in, till att blifva när dem.
30 Och det begaf sig, då han satt till bords med dem, tog han brödet; tackade, bröt det, och fick dem.
31 Och deras ögon öppnades, att de kände honom; och så försvann han utu deras åsyn.
32 Och de sade emellan sig: Var icke värt hjerta brinnande i oss, då han talade med oss i vägen, och uttydde oss Skrifterna?
33 Och i samma stundene stodo de upp, och gingo till Jerusalem igen, och funno församlade de ellofva, och de som med dem voro;
34 De der sade: Herren är sannerliga uppstånden, och är synter af Simone.
35 Och de förtäljde hvad skedt var i vägen, och huru han vardt känd af dem, i det han bröt brödet.
36 Som de nu härom talade, stod Jesus sjelf midt ibland dem, och sade till dem: Frid vare eder.
37 Då vordo de förfärade, och fruktade, menandes att de sågo en anda.
38 Då sade han till dem: Hvi ären I förfärade? Och hvi uppstiga sådana tankar uti edor hjerta?
39 Ser mina händer, och mina fötter, att det är jag sjelf: Tager på mig, och skåder; ty anden hafver icke kött och ben, såsom I sen mig hafva.
40 Och då han hade det sagt, viste han dem händer och fötter.
41 Och som de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan förundrade sig, sade han till dem: Hafven I här något att äta?
42 Då fingo de honom fram ett stycke stekt fisk, och något af en hannogskako.
43 Och han tog det, och åt deraf i deras åsyn.
44 Och han sade till dem: Detta äro de ord, som jag sade till eder, då jag ännu var med eder, att allt måste fullbordas, som skrifvet är i Mose lag, och i Propheterna, och i Psalmerna, om mig.
45 Då öppnade han dem deras sinne, att de förstodo Skrifterna;
46 Och sade till dem: Så är det skrifvet, och så måste Christus lida, och tredje dagen uppstå ifrå de döda;
47 Och predikas i hans Namn bättring och syndernas förlåtelse ibland all folk, begynnande på Jerusalem.
48 Och I ären vittne till allt detta.
49 Och si, jag vill sända öfver eder mins Faders löfte; men I skolen blifva i staden Jerusalem, tilldess I värden beklädde med kraft af höj dene.
50 Och han hade dem ut till Bethanien, och upplyfte sina händer, och välsignade dem.
51 Och skedde, då han dem välsignat hade, skiljdes han ifrå dem, och uppfor i himmelen.
52 Och de tillbådo honom; och gingo sedan in i Jerusalem igen, med stora glädje;
53 Och voro alltid i templet, prisade och lofvade Gud. Amen.

Svenska Karl XII:s Bibel (1703) — getbible.net(CrossWire SWORD 모듈)에서 가져옴 · 라이선스: 공개 도메인 (Public Domain) · 출처 ↗