로그인

욥기 30장 Svenska Karl XII:s Bibel (1703)

Svenska Karl XII:s Bibel (1703) · 스웨덴어 · 욥기 (Job) · 31절 · 대역: King James Version

🖍 이 판을 읽기 도구로 읽기 📖 무료성경
절Svenska Karl XII:s Bibel (1703)King James Version
1 Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar; But now they that are younger than I have me in derision, whose fathers I would have disdained to have set with the dogs of my flock.
2 Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde; Yea, whereto might the strength of their hands profit me, in whom old age was perished?
3 De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne; For want and famine they were solitary; fleeing into the wilderness in former time desolate and waste.
4 De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat; Who cut up mallows by the bushes, and juniper roots for their meat.
5 Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf. They were driven forth from among men, (they cried after them as after a thief;)
6 Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor; To dwell in the clifts of the valleys, in caves of the earth, and in the rocks.
7 Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig; Among the bushes they brayed; under the nettles they were gathered together.
8 De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena. They were children of fools, yea, children of base men: they were viler than the earth.
9 Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre. And now am I their song, yea, I am their byword.
10 De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte. They abhor me, they flee far from me, and spare not to spit in my face.
11 Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig. Because he hath loosed my cord, and afflicted me, they have also let loose the bridle before me.
12 På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig. Upon my right hand rise the youth; they push away my feet, and they raise up against me the ways of their destruction.
13 De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill. They mar my path, they set forward my calamity, they have no helper.
14 De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne; They came upon me as a wide breaking in of waters: in the desolation they rolled themselves upon me.
15 Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso. Terrors are turned upon me: they pursue my soul as the wind: and my welfare passeth away as a cloud.
16 Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig. And now my soul is poured out upon me; the days of affliction have taken hold upon me.
17 Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva. My bones are pierced in me in the night season: and my sinews take no rest.
18 Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog. By the great force of my disease is my garment changed: it bindeth me about as the collar of my coat.
19 Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko. He hath cast me into the mire, and I am become like dust and ashes.
20 Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet. I cry unto thee, and thou dost not hear me: I stand up, and thou regardest me not.
21 Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet. Thou art become cruel to me: with thy strong hand thou opposest thyself against me.
22 Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga; Thou liftest me up to the wind; thou causest me to ride upon it, and dissolvest my substance.
23 Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är. For I know that thou wilt bring me to death, and to the house appointed for all living.
24 Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf. Howbeit he will not stretch out his hand to the grave, though they cry in his destruction.
25 Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga. Did not I weep for him that was in trouble? was not my soul grieved for the poor?
26 Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom. When I looked for good, then evil came unto me: and when I waited for light, there came darkness.
27 Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid. My bowels boiled, and rested not: the days of affliction prevented me.
28 Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar. I went mourning without the sun: I stood up, and I cried in the congregation.
29 Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder. I am a brother to dragons, and a companion to owls.
30 Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta. My skin is black upon me, and my bones are burned with heat.
31 Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt. My harp also is turned to mourning, and my organ into the voice of them that weep.

Svenska Karl XII:s Bibel (1703) — getbible.net(CrossWire SWORD 모듈)에서 가져옴 · 라이선스: 공개 도메인 (Public Domain) · 출처 ↗
King James Version — getbible.net(CrossWire SWORD 모듈)에서 가져옴 · 라이선스: GPL