로그인

욥기 30장 Swedish (1917)

Swedish (1917) · 스웨덴어 · 욥기 (Job) · 31절 · 대역: King James Version

🖍 이 판을 읽기 도구로 읽기 📖 무료성경
절Swedish (1917)King James Version
1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar. But now they that are younger than I have me in derision, whose fathers I would have disdained to have set with the dogs of my flock.
2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft? Yea, whereto might the strength of their hands profit me, in whom old age was perished?
3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig. For want and famine they were solitary; fleeing into the wilderness in former time desolate and waste.
4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat. Who cut up mallows by the bushes, and juniper roots for their meat.
5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar. They were driven forth from among men, (they cried after them as after a thief;)
6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor. To dwell in the clifts of the valleys, in caves of the earth, and in the rocks.
7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade, Among the bushes they brayed; under the nettles they were gathered together.
8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag. They were children of fools, yea, children of base men: they were viler than the earth.
9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal; And now am I their song, yea, I am their byword.
10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig. They abhor me, they flee far from me, and spare not to spit in my face.
11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig. Because he hath loosed my cord, and afflicted me, they have also let loose the bridle before me.
12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd. Upon my right hand rise the youth; they push away my feet, and they raise up against me the ways of their destruction.
13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa. They mar my path, they set forward my calamity, they have no helper.
14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak. They came upon me as a wide breaking in of waters: in the desolation they rolled themselves upon me.
15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort. Terrors are turned upon me: they pursue my soul as the wind: and my welfare passeth away as a cloud.
16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast. And now my soul is poured out upon me; the days of affliction have taken hold upon me.
17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila. My bones are pierced in me in the night season: and my sinews take no rest.
18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig. By the great force of my disease is my garment changed: it bindeth me about as the collar of my coat.
19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska. He hath cast me into the mire, and I am become like dust and ashes.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast. I cry unto thee, and thou dost not hear me: I stand up, and thou regardest me not.
21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig. Thou art become cruel to me: with thy strong hand thou opposest thyself against me.
22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest. Thou liftest me up to the wind; thou causest me to ride upon it, and dissolvest my substance.
23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas. For I know that thou wilt bring me to death, and to the house appointed for all living.
24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit? Howbeit he will not stretch out his hand to the grave, though they cry in his destruction.
25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige? Did not I weep for him that was in trouble? was not my soul grieved for the poor?
26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom. When I looked for good, then evil came unto me: and when I waited for light, there came darkness.
27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig. My bowels boiled, and rested not: the days of affliction prevented me.
28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar. I went mourning without the sun: I stood up, and I cried in the congregation.
29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna. I am a brother to dragons, and a companion to owls.
30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta. My skin is black upon me, and my bones are burned with heat.
31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt. My harp also is turned to mourning, and my organ into the voice of them that weep.

Swedish (1917) — getbible.net(CrossWire SWORD 모듈)에서 가져옴 · 라이선스: 공개 도메인 (Public Domain) · 출처 ↗
King James Version — getbible.net(CrossWire SWORD 모듈)에서 가져옴 · 라이선스: GPL