로그인

예레미야애가 3장 Svenska Karl XII:s Bibel (1873)

Svenska Karl XII:s Bibel (1873) · 스웨덴어 · 예레미야애가 (Lamentations) · 66절

🖍 이 판을 읽기 도구로 읽기 📖 무료성경
  1. 1 Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.
  2. 2 Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.
  3. 3 Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.
  4. 4 Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.
  5. 5 Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.
  6. 6 Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.
  7. 7 Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.
  8. 8 Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.
  9. 9 Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.
  10. 10 Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.
  11. 11 Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.
  12. 12 Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.
  13. 13 Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.
  14. 14 Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.
  15. 15 Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.
  16. 16 Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.
  17. 17 Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.
  18. 18 Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.
  19. 19 Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.
  20. 20 Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.
  21. 21 Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.
  22. 22 Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;
  23. 23 Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.
  24. 24 Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.
  25. 25 Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.
  26. 26 Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.
  27. 27 Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;
  28. 28 Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;
  29. 29 Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;
  30. 30 Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.
  31. 31 Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;
  32. 32 Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.
  33. 33 Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;
  34. 34 Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;
  35. 35 Och låta deras sak för Gudi orätta vara;
  36. 36 Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.
  37. 37 Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;
  38. 38 Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?
  39. 39 Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.
  40. 40 Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.
  41. 41 Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.
  42. 42 Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;
  43. 43 Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.
  44. 44 Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.
  45. 45 Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.
  46. 46 Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.
  47. 47 Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.
  48. 48 Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.
  49. 49 Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;
  50. 50 Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.
  51. 51 Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.
  52. 52 Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.
  53. 53 De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.
  54. 54 De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.
  55. 55 Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;
  56. 56 Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.
  57. 57 Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.
  58. 58 Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.
  59. 59 Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.
  60. 60 Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.
  61. 61 Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;
  62. 62 Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.
  63. 63 Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.
  64. 64 Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.
  65. 65 Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.
  66. 66 Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.

Svenska Karl XII:s Bibel (1873) — getbible.net(CrossWire SWORD 모듈)에서 가져옴 · 라이선스: 공개 도메인 (Public Domain) · 출처 ↗