신명기 32장 Svenska Karl XII:s Bibel (1873)

Svenska Karl XII:s Bibel (1873) · 스웨덴어 · 신명기 (Deuteronomy) · 52절

🖍 이 판을 읽기 도구로 읽기 📖 무료성경

언어 판 책 장 대역 (나란히) 바로 가기

1 Akter uppå, I himlar, jag vill tala; och jorden höre mins muns ord.
2 Min lära drype såsom regn, och mitt tal flyte såsom dagg; såsom regn uppå gräs, och såsom droppar uppå örter.
3 Ty jag vill prisa Herrans Namn; gifvom vårom Gudi allena ärona.
4 Han är en klippa; hans verk äro ostraffelig; ty allt det han gör, det är rätt. Trofast är Gud, och utan allt argt; rättvis och from är han.
5 Den afvoga och onda slägten är honom ifråfallen; skamfläcker äro de, och icke hans barn.
6 Tackar du så Herranom dinom Gud, du galna och ovisa folk? Är han icke din Fader, och din Herre? Hafver han icke allena gjort och beredt dig?
7 Tänk uppå den förra tiden allt härtill, och betrakta hvad han gjort hafver med de gamla fäder; fråga din fader, han skall förkunnat dig; dina äldsta, och de skola sägat dig.
8 När den Högste utskifte folken, och utströdde menniskors barn, då satte han landamäre till folken, efter Israels barnas tal.
9 Ty Herrans lott är hans folk; Jacob är snöret till hans arf.
10 Han fann honom i vildmarkene; uti torro öknene, der styggeligit är; han förde honom omkring, och gaf honom lag, och bevarade honom såsom sin ögnasten.
11 Såsom en örn utförer sina ungar, och flyger öfver dem; så räckte han sina vingar ut, tog dem, och bar dem uppå sina vingar.
12 Herren allena ledde honom, och ingen främmande gud var med honom.
13 Han lät honom fara högt uppe på jordene, och födde honom med åkrens frukt; och lät honom suga hannog utu hälleberget, och oljo utu hårda stenen;
14 Smör af korna, och mjölk af fåren, samt med det feta af lamben, och fetesta vädrar, och bockar med feta njurar, och hvete; och lät honom dricka goda vindrufvos blod.
15 Och då han vardt fet och mätt, vardt han kåter; han är fet, tjock och stark vorden; och hafver öfvergifvit Gud, den honom gjort hade; sine helsos klippo aktade han ringa;
16 Och rette honom genom främmande gudar till nit; genom styggelse förtörnade han honom.
17 De offrade djeflom, och icke sinom Gud; dem gudom, som de intet kände; dem nyom, som icke tillförene varit hade, hvilka deras fäder intet dyrkat hade.
18 Dina klippo, den dig födt hafver, den öfvergaf du, och förgat den Gud, som dig skapat hafver.
19 Och då Herren det såg, vardt han vreder öfver sina söner och döttrar;
20 Och han sade: Jag skall förskyla mitt ansigte för dem, och vill se hvad dem på sistone vederfaras kan; ty det är ett afvogt slägte, och sådana barn, der ingen tro uti är.
21 De hafva rett mig på det som icke är Gud; med deras afguderi hafva de förtörnat mig; och jag skall reta dem igen, på det som icke är folk; med ett galet folk skall jag förtörna dem.
22 Elden är upptänd i mine vrede, och skall brinna intill det nedersta helvetet; och skall förtära landet med sin växt, och skall uppbränna bergsgrunden.
23 Jag skall samka olycko öfver dem; jag skall förskjuta alla mina pilar på dem.
24 För hunger skola de försmäkta, och förtärde varda af skälfvo och ond sår; jag skall låta komma till dem vilddjurs tänder och grymma ormar.
25 Utvärtes skall svärdet föröda dem, och invärtes förskräckelse; både dränger och pigor, den som dir med dem gråhårota.
26 Jag skall säga: Hvar äro de? Jag skall borttaga deras åminnelse ifrå menniskomen;
27 Om jag icke skydde för fiendernas vrede, att deras fiender icke skola varda stolte, och måtte säga: Vår höga hand hafver allt detta gjort, och icke Herren.
28 Ty det är ett folk, der intet råd uti är, och intet förstånd är i dem.
29 O! att de vise vore, och de måtte besinna, hvad dem framdeles öfvergå skall.
30 Huru kommer det till, att en skall jaga tusende af dem, och två skola komma tiotusend på flyktena? Månn icke deras klippa hafva sålt dem, och Herren hafver öfvergifvit dem?
31 Förty vår klippa är icke såsom deras klippa; våre fiender äro der sjelfve domare om.
32 Deras vinträ är Sodoms vinträ, och af Gomorres åker; deras drufvor äro galle, de hafva bitter bär;
33 Deras vin är drakaetter, och grymma huggormars galle.
34 Är icke sådant fördoldt när mig, och försegladt i minom håfvom?
35 Hämnden är min; jag skall vedergällat. På sin tid skall deras fot slinta; deras ofärds tid är när, och det dem tillstundar skyndar sig.
36 Ty Herren varder dömandes sitt folk, och öfver sina tjenare skall han förbarma sig; ty han varder anseendes, att de äro slätt förgångne, och hvarken de beslutne, eller någon man är öfverblifven.
37 Och man varder sägandes: Hvar äro deras gudar; deras klippa, der de förtröste sig uppå?
38 Af hvilkas offer de åto det feta, och drucko vin af deras drickoffer; lät dem uppstå och hjelpa eder, och beskärma eder.
39 Sen I nu, att jag allena äret, och ingen Gud är förutan mig; jag kan döda, och lefvande göra; jag kan slå, och kan hela, och ingen är, som utu mine hand kan fria.
40 Ty jag vill lyfta mina hand upp i himmelen, och vill säga: Jag lefver evinnerliga.
41 När jag mins svärds ljungande hvetter, och min hand tager till straffa; så skall jag hämnas igen på mina fiendar, och vedergälla dem som mig hata.
42 Jag skall göra mina pilar druckna af blod, och mitt svärd skall äta kött, öfver de slagnas blod, och öfver fängelset, och öfver fiendens blottade hufvud.
43 Fröjdens alle I som ären hans folk; ty han varder hämnandes sina tjenares blod; och varder hämnandes öfver sina fiendar; och skall nådelig vara sins folks lande.
44 Och Mose kom, och talade all denna visones ord för folkens öron, han och Josua, Nuns son.
45 Då nu Mose allt detta uttalat hade till hela Israel,
46 Sade han till dem: Lägger på hjertat all de ord, som jag betygar eder i dag, att I befallen edor barn, att de hålla och göra all dessa lagsens ord.
47 Förty det är intet fåfängt ord till eder, utan det är edart lif; och det ord skall förlänga edart lif på landena, dit I gån öfver Jordan till att intaga det.
48 Och Herren talade till Mose på samma dagen, och sade:
49 Gack upp på berget Abarim, uppå Nebo berg som ligger i de Moabiters land, tvärtöfver Jericho, och bese landet Canaan, som jag Israels barnom till eget gifva skall;
50 Och blif död på bergena, då du dit uppkommen äst, och församla dig till ditt folk; lika som din broder Aaron blef död på de bergena Hor, och församlade sig till sitt folk;
51 Derföre, att I hafven brutit emot mig ibland Israels barn, vid trätovattnet i Kades, i den öknene Zin, att I icke helgaden mig ibland Israels barn.
52 Ty du skall få se landet tvärtifrå dig, det jag Israels barn gifver; men du skall icke komma derin.

Svenska Karl XII:s Bibel (1873) — getbible.net(CrossWire SWORD 모듈)에서 가져옴 · 라이선스: 공개 도메인 (Public Domain) · 출처 ↗