누가복음 20장 Svenska Karl XII:s Bibel (1873)

Svenska Karl XII:s Bibel (1873) · 스웨덴어 · 누가복음 (Luke) · 47절

🖍 이 판을 읽기 도구로 읽기 📖 무료성경

언어 판 책 장 대역 (나란히) 바로 가기

1 Och det begaf sig på en af de dagar, att han lärde folket i templet, och predikade Evangelium; då församlade sig de öfverste Presterna, och de Skriftlärde, med de Äldsta;
2 Och sade till honom: Säg oss, af hvad magt gör du detta? Eller ho är den som hafver gifvit dig denna magten?
3 Svarade Jesus, och sade till dem: Jag vill ock spörja eder ett ord; svarer I mig:
4 Var Johannis döpelse af himmelen, eller af menniskor?
5 Då begynte de tänka vid sig, sägande: Sägom vi, af himmelen; då säger han: Hvi trodden I icke honom då?
6 Men sägom vi, af menniskor då stenar oss allt folket; ty de hålla det ju så före, att Johannes var en Prophet.
7 Ty svarade de, att de icke visste, hvadan den var.
8 Då sade Jesus till dem: Icke heller säger jag eder, med hvad magt jag detta gör.
9 Och han begynte säga till folket denna liknelsen: En man planterade en vingård, och fick honom ut vingårdsmannom, och for bort i främmande land i lång tid.
10 När tid var, sände han en tjenare till vingårdsmännerna, att de skulle låta honom få af vingårdsens frukt; men vingårdsmännerna hudflängde honom, och sänden ifrå sig med tomma händer.
11 Sedan sände han ock en annan tjenare; den hudflängde de ock, och försmädde honom, och sänden ifrå sig med tomma händer.
12 Åter sände han den tredje; den gjorde de ock såran, och drefvo honom ut.
13 Då sade vingårdsherren: Hvad skall jag göra? Jag vill sända min älskeliga son; kan hända att, då de se honom, hafva de försyn för honom.
14 Då vingårdsmännerna fingo se honom, tänkte de vid sig sjelfva, sägande: Denne är arfvingen; kommer, vi vilje slå honom ihjäl, att arfvedelen må blifva vår.
15 Och så drefvo de honom utu vingården, och dråpo honom. Hvad skall nu vingårdsherren göra dem samma?
16 Han skall komma, och förgöra dessa vingårdsmännerna, och utfå vingården androm. När de detta hörde, sade de: Bort det.
17 Då såg han på dem, och sade: Hvad är då det som skrifvet står: Den stenen, som byggningsmännerna bortkastade, han är vorden en hörnsten?
18 Hvilken som faller uppå den stenen, han varder krossad; men den han uppå faller, honom slår han all sönder i stycken.
19 Och öfverste Presterna, med de Skriftlärda, sökte efter att de kunde få taga fatt på honom i samma stunden; men de räddes för folket; ty de förstodo, att han hade sagt denna liknelsen emot dem.
20 Och de aktade på honom, och sände ut väktare, som låtos vara rättfärdige; på det de skulle taga honom vid orden, och öfverantvarda honom herrskapet, och i landsherrans våld.
21 Och de frågade honom, sägande: Mästar, vi vete att du säger och lärer det rätt är, och ser icke till personen, utan lärer Guds väg rätt.
22 Är det rätt, att vi gifve Kejsaren skatt, eller ej?
23 Då han förmärkte deras illfundighet, sade han till dem: Hvi fresten I mig?
24 Låter mig få se penningen; hvars beläte och öfverskrift hafver han? Svarade de, och sade: Kejsarens.
25 Sade han till dem: Så gifver nu Kejsarenom det Kejsarenom tillhörer, och Gudi det Gudi tillhörer.
26 Och de kunde icke straffa hans tal, för folket; utan förundrade sig på hans svar, och tigde.
27 Då gingo någre fram till honom af de Sadduceer, hvilke der neka uppståndelsen, och frågade honom,
28 Sägande: Mästar, Moses hafver skrifvit oss, att om någors mans broder blifver död, den hustru hafver, och dör barnlös, att hans broder skall taga hans hustru, och uppväcka sinom broder säd.
29 Så voro nu sju bröder; och den förste tog sig hustru, och blef död barnlös.
30 Och den andre tog henne, och blef ock desslikes död barnlös.
31 Den tredje tog henne; sammalunda ock alle sju, och läto inga barn efter sig, och blefvo döde.
32 Sist, efter dem alla, blef ock qvinnan död.
33 Uti uppståndelsen, hvilkensderas hustru skall hon vara, efter det sju hade haft henne till hustru?
34 Då svarade Jesus, och sade till dem: Denna verldenes barn taga sig hustrur och gifvas mannom.
35 Men de som varda värdige till den verldena, och till uppståndelsen ifrå de döda, de hvarken taga hustrur, eller gifvas manne;
36 Och ej heller kunna de mera dö; ty de varda like med Änglarna, och äro Guds barn, medan de äro uppståndelsens barn.
37 Men att de döde uppstå, bevisade Moses vid buskan, då han kallade Herran Abrahams Gud, och Isaacs Gud, och Jacobs Gud.
38 Gud är icke de dödas, utan de lefvandes Gud; ty honom lefva alle.
39 Då svarade någre af de Skriftlärda, sägande: Mästar, du sade rätt.
40 Och de djerfdes icke yttermera något fråga honom.
41 Men han sade till dem: Huru säga de Christum vara Davids Son?
42 Och sjelfver David säger i Psalmboken: Herren sade till min Herra: Sätt dig på mina högra hand;
43 Tilldess jag nederlägger dina ovänner dig till en fotapall.
44 Så kallar nu David honom Herra; huru är han då hans Son?
45 Då sade han till sina Lärjungar, uti allt folkens åhöro:
46 Tager eder vara för de Skriftlärda, som vilja gå uti sid kläder, och vilja gerna varda helsade på torgen, och sitta främst i Synagogorna, och sitta främst i gästabåden.
47 De uppfräta enkors hus, förebärande långa böner; de skola få dess större fördömelse.

Svenska Karl XII:s Bibel (1873) — getbible.net(CrossWire SWORD 모듈)에서 가져옴 · 라이선스: 공개 도메인 (Public Domain) · 출처 ↗