누가복음 12장 Svenska Karl XII:s Bibel (1873)

Svenska Karl XII:s Bibel (1873) · 스웨덴어 · 누가복음 (Luke) · 59절

🖍 이 판을 읽기 도구로 읽기 📖 무료성경

언어 판 책 장 대역 (나란히) 바로 가기

1 När nu församladt vardt otaliga mycket folk, så att de trampade på hvarannan, begynte han säga till sina Lärjungar: Först tager eder vara för de Phariseers surdeg, som är skrymteri.
2 Ty intet är fördoldt, som icke varder uppenbaradt; och intet lönligit, som icke uppkommer.
3 Derföre, hvad I sagt hafven i mörkret, det skall varda hördt i ljuset; och det I talat hafven i örat i kamrarna, det skall predikadt varda ofvanpå taken.
4 Men jag säger eder, minom vännom: Rädens icke för dem som döda kroppen, och sedan hafva de intet hvad de mer göra kunna.
5 Men jag vill visa eder, hvem I skolen rädas: Rädens honom, som, sedan han dödat hafver, hafver han ock magt att bortkasta till helvetet; ja, säger jag eder, honom rädens.
6 Köpas icke fem sparfvar för två små penningar? Och en af dem är icke förgäten för Gudi.
7 Ja, edor hufvudhår äro ock all räknad; derföre frukter eder intet; I ären bättre än månge sparfvar.
8 Men jag säger eder: Hvilken mig bekänner för menniskor, honom skall ock menniskones Son bekänna inför Guds Änglar.
9 Men den mig nekar för menniskor, han skall ock nekad varda för Guds Änglar.
10 Och den der talar ett ord emot menniskones Son, det skall varda honom förlåtet; men den som häder den Helga Anda, det skall icke förlåtas.
11 När de nu draga eder fram i Synagogorna, och för Öfverheten, och för de väldiga; hafver ingen omsorg, hvad och huruledes I svara, eller hvad I säga skolen;
12 Ty den Helge Ande skall lära eder, i samma stundene, hvad I säga skolen.
13 Då sade en af folket till honom: Mästar, säg minom broder, att han byter med mig arfvedelen.
14 Sade han till honom: Menniska, ho hafver skickat mig till domare eller skiftare öfver eder.
15 Och han sade till dem: Ser till, och tager eder vara för girighet; ty ens (menniskos) lif hänger icke derpå, att hon många ägodelar hafver.
16 Och sade han en liknelse till dem, sägandes: Det var en riker man, hvilkens åker bar frukt nog.
17 Då tänkte han vid sig sjelf, sägandes: Hvad skall jag göra? Ty jag hafver icke, der jag kan lägga mina frukt uti;
18 Och sade: Detta vill jag göra: Jag vill rifva omkull mina lador, och bygga upp större; och dit vill jag församla allt det mig växt är, och mina ägodelar;
19 Och säga till min själ: Själ, du hafver mycket godt förvaradt intill mång år; gör dig goda dagar, ät, drick, var glad.
20 Men Gud sade till honom: Du dåre, i denna natt skall man kalla dina själ ifrå dig; ho skall då få det du tillredt hafver?
21 Alltså går det ock honom, som sig församlar ägodelar, och icke är rik för Gudi.
22 Och han sade till sina Lärjungar: Derföre säger jag eder: Hafver icke omsorg för edart lif, hvad I äta skolen; eller för edar kropp, hvad I skolen kläda eder med.
23 Lifvet är mer än maten, och kroppen mer än kläden.
24 Ser på korparna; ty de så intet, ej heller uppskära; de hafva hvarken källare eller lado, och Gud föder dem; huru mycket ären I bättre än foglarna?
25 Hvilken af eder kan med sin omsorg föröka till sin växt en aln?
26 Kunnen I nu icke det som minst är, hvarföre hafven I då omsorg för det andra?
27 Ser på liljorna, huru de växa; de arbeta intet, och ej heller spinna; men jag säger eder: Icke Salomon i all sin härlighet var så klädd, som en af dem.
28 Efter nu Gud så kläder gräset, som i dag växer på markene, och i morgon kastas i ugnen; huru mycket mer skall han kläda eder, I klentrogne?
29 Derföre fråger ock I intet efter, hvad I skolen äta, eller dricka; och farer icke i höjdena;
30 Ty efter allt detta söka Hedningarna i verldene; men edar Fader vet väl, att I sådant behöfven;
31 Utan söker heldre efter Guds rike, så faller eder allt detta till.
32 Frukta dig icke, du klene hjord; ty edar Faders godvilje är så, att han vill gifva eder riket.
33 Säljer hvad I hafven, och gifver almoso; görer eder säcker, som icke föråldras; en skatt, som aldrig minskas i himmelen, der tjufven aldrig tillkommer, ej heller någor mal förderfvar.
34 Ty der edar skatt är, der blifver ock edart hjerta.
35 Låter edra länder vara omgjordade, och edor ljus brinnande;
36 Och varer I de menniskor like, som vänta sin herra, då han igenkomma skall ifrå bröllopet; att, när han kommer, och klappar, låta de honom straxt upp.
37 Salige äro de tjenare, hvilka herren finner vakande, då han kommer; sannerliga säger jag eder: Han skall uppskörta sig, och låta dem sitta till bords, och han skall då gå och tjena dem.
38 Och om han kommer uti den andra väkten, och uti den tredje väkten, och finner så; salige äro de tjenare.
39 Men detta skolen I veta, att, om husbonden visste på hvad stund tjufven komma skulle, förvisso vakade han, och icke tillstadde uppbryta sitt hus.
40 Derföre varer ock I redo; ty den stund, I icke tänken, skall menniskones Son komma.
41 Då sade Petrus till honom: Herre, säger du till oss denna liknelsen, eller ock till alla?
42 Då sade Herren: Hvar finner man en trogen och snäll skaffare, den hans herre sätter öfver sitt tjenstafolk, att han dem i rättan tid gifver hvad dem behörer?
43 Salig är den tjenaren, den herren finner så göra, då han kommer.
44 Sannerliga säger jag eder, han skall sätta honom öfver allt det han äger.
45 Men om den tjenaren sade i sitt hjerta: Min herre dröjer fast att komma igen; och begynte slå tjenarena och tjenarinnorna, och äta och dricka, och varda drucken;
46 Så kommer dens tjenarens herre, på den dagen han det sig icke förmodar, och på den stundene den han icke vet; och skall hugga honom i stycker, och skall sätta hans lott med de otrogna.
47 Men den tjenaren, som visste sins herras vilja, och icke beredde sig, och icke gjorde efter hans vilja, han skall lida mycken hugg;
48 Men den der icke visste, och gjorde dock det som hugg värdt var, han skall få hugg lida; ty dem som mycket gifvet är, af honom skall mycket varda utkrafdt; och hvem mycket befaldt är, af honom skall varda mycket äskadt.
49 Jag är kommen till att upptända en eld på jordene; och hvad vill jag heldre än att han allaredo brunne?
50 Men jag måste med en döpelse döpas; och huru ängslas jag, tilldess hon fullbordad varder?
51 Menen I, att jag är kommen till att sända frid på jordena? Nej, säger jag eder; utan visserliga tvedrägt.
52 Ty härefter skola fem vara skiljaktige uti ett hus; tre emot två, och två emot tre.
53 Fadren skall vara emot sonen, och sonen emot fadren; modren emot dottrena, och dottren emot modrena; sväran emot sina sonahustru, och sonahustrun emot sina sväro.
54 Sade han ock till folket: När I fån se en sky uppgå vesterut, straxt sägen I: Regn kommer; och det sker så.
55 Och när I sen sunnanväder blåsa, sägen I: Det blifver varmt; och det sker så.
56 I skrymtare, himmelens och jordenes skepelse kunnen I bepröfva; hvi pröfven I icke då denna tiden?
57 Hvi dömen I icke ock utaf eder sjelfva, hvad rätt är.
58 När du nu går med din trätobroder till öfverstan, så vinnlägg dig i vägen, att du blifver honom fri; att han tilläfventyrs icke drager dig fram för domaren, och domaren antvardar dig stockmästaren, och stockmästaren kastar dig i fängelset.
59 Jag säger dig: Du varder icke utkommandes, tilldess du betalat hafver den yttersta skärfven.

Svenska Karl XII:s Bibel (1873) — getbible.net(CrossWire SWORD 모듈)에서 가져옴 · 라이선스: 공개 도메인 (Public Domain) · 출처 ↗