사도행전 23장 Svenska Karl XII:s Bibel (1703)

Svenska Karl XII:s Bibel (1703) · 스웨덴어 · 사도행전 (Acts) · 35절

🖍 이 판을 읽기 도구로 읽기 📖 무료성경

언어 판 책 장 대역 (나란히) 바로 가기

1 Då såg Paulus på Rådet, och sade: I män och bröder, jag hafver vandrat för Gudi uti ett godt samvet, allt intill denna dag.
2 Då böd den öfverste Presten Ananias dem som der när stodo, att de skulle slå honom på munnen.
3 Då sade Paulus till honom: Gud skall slå dig, du hvitmenada vägg. Sitter du och skall döma mig efter lagen, och bjuder slå mig emot lagen?
4 Och de der när stodo sade: Bannar du Guds öfversta Prest?
5 Då sade Paulus: Jag visste icke, käre bröder, att han var öfverste Prest; ty det är skrifvet: Du skall icke banna dins folks öfversta.
6 Och efter Paulus väl visste, att en part af dem voro Sadduceer, och annan parten Phariseer, ropade han inför Rådet: I män och bröder, jag är en Pharisee, och en Pharisees son; jag varder dömder för hoppet och de dödas uppståndelses skull.
7 Och då han det sagt hade, vardt en tvedrägt emellan de Phariseer och de Sadduceer; och hopen vardt söndrad.
8 Ty de Sadduceer säga, att ingen uppståndelse är, och ingen Ängel, och ingen Ande; men de Phariseer bekänna båda.
9 Och så vardt ett stort rop. Och de Skriftlärde af det Phariseiska parti stodo upp, och begynte kämpas, och sade: Vi finnom intet ondt med den mannen; om så kan hända, att Anden hafver talat med honom, eller en Ängel, så lät oss icke strida emot Gud.
10 Och efter det begynte varda ett stort upplopp, fruktade öfverste höfvitsmannen, att de skulle sönderslita Paulum, och lät krigsknektarna gå ned, och rycka honom bort ifrå dem, och föra honom i lägret.
11 Om nattena derefter stod Herren när honom, och sade: Var vid ett godt mod, Paule; ty såsom du hafver vittnat om mig i Jerusalem, så måste du ock vittna i Rom.
12 Då dager vardt, slogo sig tillhopa någre af Judarna, och förbannade sig, att de varken äta eller dricka skulle, tilldess de hade dräpit Paulum.
13 Och voro mer än fyratio män, som så hade svorit sig tillhopa.
14 Desse gingo till de öfversta Presterna, och till de äldsta, och sade: Vi hafve, vid förbannelse, bepligtat oss sjelfva ingenting smaka, tilldess vi hafve dräpit Paulum.
15 Så mån I nu förkunna öfversta höfvitsmannenom och Rådet, att han hafver honom fram för oss i morgon, lika som vi ville få veta något vissare om honom; men förr än han kommer fram, äre vi redo till att dräpa honom.
16 Då Pauli systerson hörde sådana forsat, kom han, och gick in i lägret, och bådade det Paulo.
17 Då kallade Paulus till sig en af de underhöfvitsmän, och sade: Haf denna ynglingen bort till öfversta höfvitsmannen; ty han hafver något undervisa honom.
18 Och han tog honom med sig, och hade honom till öfversta höfvitsmannen, och sade: Paulus, som bunden är, kallade mig till sig, och bad att jag skulle hafva denna ynglingen till dig, som något hafver säga dig.
19 Då tog öfversta höfvitsmannen honom vid handena, och gick afsides med honom, och frågade honom: Hvad är det som du hafver undervisa mig?
20 Då sade han: Judarna hafva samfällt sig att de vilja bedja dig, att du skall i morgon låta Paulum komma ut för Rådet, såsom de ville utfråga något vissare om honom.
21 Men lyd dem intet; ty mer än fyratio män af dem vilja vara i försåt för honom, de sig förbannat hafva, att de icke skola äta eller dricka, tilldess de hafva dräpit honom; och nu äro de redo, och vänta att du det utlofva skall.
22 Sedan lät öfversta höfvitsmannen ynglingen gå sina färde, och böd honom att han för ingom säga skulle, att han honom sådant undervist hade;
23 Och kallade till sig två underhöfvitsmän, och sade: Görer redo tuhundrade krigsknektar, att de fara till Cesareen; och sjutio resenärar, och tuhundrade skyttar, till tredje timman på natten.
24 Och tillreder någon fartyg, der man kan sätta Paulum uppå, att de måga föra honom oskaddan till landshöfdingan Felicem.
25 Och skref ett bref vid detta sinnet:
26 Claudius Lysias, dem mägtiga landshöfdinganom Felici, helso.
27 Denna mannen hade Judarna gripit, och ville dödat honom; och der kom jag till med krigsfolket, och tog honom ifrå dem, efter jag förnam att han var en Romare.
28 Och när jag ville veta sak ena, som de hade emot honom, lät jag honom komma inför deras Räd.
29 Så fann jag att han skyllder vardt om någor spörsmål i deras lag; och dock ingen skuld hade, som död eller häktelse värd var.
30 Och vardt mig undervist om försåt, som Judarna hade beställt för honom; och straxt sände jag honom till dig, och bod hans åklagare att, hvad de hafva emot honom, det skola de säga dig. Farväl.
31 Då togo krigsknektarna Paulum, efter som dem befaldt var, och förde honom om nattena till Antipatridem.
32 Och dagen derefter läto de resenärarna följa honom, och de kommo igen i lägret.
33 När de kommo till Cesareen, och fingo landshöfdingan brefvet, hade de ock desslikes Paulum fram för honom.
34 Då landshöfdingen hade läsit brefvet, och frågat honom, af hvad land han var, och hade förstått, att han var af Cilicien, sade han:
35 Jag vill höra dig, när dine åklagare komma ock tillstädes; och lät förvara honom uti Herodis Rådhus.

Svenska Karl XII:s Bibel (1703) — getbible.net(CrossWire SWORD 모듈)에서 가져옴 · 라이선스: 공개 도메인 (Public Domain) · 출처 ↗